Hörneå bys hemsida www.becken.se
Hans Näslund berättar om krigsvintrarna
Ett mail kom till Redaktionen 2017-02-14 från Hans Näslund. Hans är känd från Becken-Webbens poetiska sidor, då han skickat drygt 20 dikter och därmed markant höjt den kulturella nivån på hemsidan. Nu kom istället en intressant berättelse om vad ungdomarna sysslade med på vintrarna under krigsåren. Kanske hittas upprinnelsen till detta i den nyliga artikelserien om Torbjörn Hammarströms eskapader på Hamnskär, som utspelade sig ungefär samtidigt. Berättelser av detta slag är viktiga tidsdokument.
Hans berättar om ”krigsvintrarna 1943-1946”. Andra världskriget slutade i maj 1945, men det tog nog ytterligare några år innan livet återgick till det normala. I texten dyker även namnet Vitalis upp. Om man vill läsa mer om Vitalis Abrahamsson och grävmaskiner hänvisas till annan sida.
Gunnar Engström, 2017-03-04
Så här skrev Hans:
När jag Hans Näslund och mina jämnåriga kompisar tolkade efter bussar under krigsvintrarna 1943-46.
Jag måste berätta om vad vi smågrabbar gjorde på kvällarna under krigsvintrarna 1943-46. När skolan var slut och läxorna förhoppningsvis var gjorda, då gick man ut för att ha lite kul med sina kompisar. Man kanske gick upp till järnaffären, eller ner till Wållbergs bageri och kafe. Det låg på Bruksgatan i slutet av backen efter Långedsvägen mot söder.
Det var mörkt i Hörnefors på den tiden, något gatljus hade man inte hunnit sätta upp, så det var vid affärer och kaféer som det var ljus, liv och rörelse. Bussarna stannade alltid vid Wållbergs, och det var frestande, att när bussen körde iväg, snabbt köra fram en spark, och ta tag i bussen och tolka efter på snövägen. En person satt på sparken och höll fast i bussen, medan den andra stod på medarna och styrde. Man kunde även sätta ihop 2 sparkar och bli flera som åkte med. Det hände att vi hängde med ända upp till Hörnabacken. Vid ett tillfälle så åkte sparken genom snövallen och ner i diket, och den ena meden på sparken gick av.
Det var spännande att tolka, man kände sig liten när farten ökade, och snöröken virvlade. Ett farligt äventyr och på vägen tillbaka var man uppsluppen och lite darrig när spänningen släppte. Det hände också att man när vägen var isig, stod på bara pjäxorna när man tolkade. Man tolkade även med skidor på fötterna. En gång på våren tolkade jag efter Vitalis turbil, som kom från Hörnsjö vid 6 tiden. Bilen var en kombinerad lastbil – buss. Med skidor på fötterna åkte man från Edlunds (nuvarande ICA) ner till fabriken och tillbaka. Det var lite grus på vägen så skidorna var ganska vita inunder efteråt.
En äldre skolkamrat Rolf Lindfors arbetade som springpojke på Wållbergs bageri, han kom på ett nytt sätt att tolka. Bageriet hade brödlådor av trä som han helt enkelt satte sig på, klämde fast lådan mellan sina båda knän tog tag i bussen och så bar det iväg.
En gång när vi tolkade från Edlunds mot Norrbyn, så satt en skolkamrat Assar Arvidsson på sparken och jag satt i hans knä. Vi höll båda i bussen och vid stämbäcken, så släppte han taget i bussen och jag orkade inte hålla emot, så jag drogs av sparken och hängde efter bussen, innan jag kom mig för att släppa. Jag kanade på vägen och det gick bra.
En farlig lek men vi hade tur, ingen skadade sig vad jag vet. Trafiken var gles, det var lastbilar, bussar, och en och annan taxi. Man körde på gengas så det gick inte så fort. För att få med gengasveden så hade bussarna en lastkorg monterad där bak, och den var ypperlig att ta tag i när man tolkade.
På grund av gummibristen under krigsåren, så hade lastbilarna som körde ner massaveden till fabriken i stället för släpvagn, en stor släde kopplad till bilen. För att släden inte skulle kana i sidled, så fanns det monterat på sidorna av mederna smala styrjärn som gick ner i snövägen. Det var inte populärt bland förarna, att veta att man hade ungar hängande bakom bussen när man körde. Man körde en liten bit, stannade och försökte jaga iväg oss, och vi förstod inte att det var för vårt eget bästa.
Tänkte att det kunde vara roligt att berätta om vad vi roade oss med på den tiden. Det var förbjudet av våra föräldrar att tolka, men som vanligt på den tiden så viste dom ingenting om vad vi gjorde. Man hade fullt upp med att klara tillvaron som den var. Om det blev tal om något som var förbjudet, så sa min mamma. Men inte har väl någon av våra pojkar varit med om något sådant här. Och vi höll nog med, min bror Henning och jag. 1943, då var jag 10 år gammal och ganska feg och försiktig med vad jag gjorde, men vi tolkare triggade varandra, och det var inte så roligt att se dom andra åka iväg bakom bussen.
Många Hälsningar från en glad pensionär, det var roligt att ta fram minnen från min något vilda och mycket lyckliga barndom i Hörnefors, där jag nu sitter i Ulricehamns kommun i Västergötland.
Hans Näslund, 2017-02-14
Bild 1. Bruksgatan i Hörnefors. Kanske är det samma buss som Hans berättar om? Foto Algot Engström.
Besökare
Hörneå bys hemsida www.becken.se